fridatankar

Jag är ingen ilsken person.

Däremot inte sagt att jag inte kan känna ilska, för det kan jag! Jag är arg på så mycket;

Ojämlikheten jag ser ute på gatorna varje dag. Människor som lider, samtidigt som vissa debatterar vilken typ av handväska de ska köpa för att "vara rätt", eller Gi-metod de ska tillämpa för att bli smala.
      När jag blir arg känner jag det verkligen och känslan påverkar mig starkt. Den kan sitta fast i mig en längre tid och det svåraste för mig är att få ut den. Jag är helt enkelt rädd för att visa ilska. Istället för att skrika och ställa personen ifråga mot väggen börjar jag att längta bort.
Jag längtar då till en plats där jag slipper känna den där bultande känslan som jag förknippar med så mycket ont, en plats där jag inte är så rädd för det arga i mig. Där är jag arg och glad om vartannat och det är ingenting som är läskigt eller obehagligt med det.

Jag tycker om att se film på bio, film som är tänkvärd, intressant eller inspirerande. Kanske får den mig till och med att fälla några tårar, då är den sevärd för mig. Men filmer som lämnar ett slags tomrum efter sig, filmer som egentligen inte säger någonting, sådana kan få mig irriterad och en sådan film har jag sett.
Ut från biografen gick vi, solen var borta, det var kallt och när jag försökte hitta en mening eller ett slags budskap, var det alldeles tomt i mitt huvud. Jag tycker inte om känslan av tomhet, är rädd för den. Jag är ju så van vid mina snurrande, virvlande, envisa tankar som gör mig till mig.
Idag tycker jag heller inte om känslan av att ha ofärdiga projekt skräpandes överallt, både praktiska, själsliga och ekonomiska; de har gjort mig så trött. Idag.

Årets första sommardag och den blev så lyckad!
Efter flera timmars liggande i solgasset fick mitt chockade ansikte, en inte så tjusig rosa ton, men det gjorde ingenting. Det är så skönt med värme!
Hela jag tinade upp idag och liggandes på en brygga kom jag på mig själv med att, som så ofta, tänka på hur trevligt det vore med en karl.
Jag tror dessutom att jag är lite kär, i en viss militär, jag pratade med kvällen innan.
Mörka lockar, härlig humor och såklart, bosatt i långtbortistan... ja ja, man kan ju drömma lite. Att drömma är inte helt fel, inte när man sitter och är helt avslappnad på en brygga, ätandes en kaffeglass.