fridatankar

Jag fick ett samtal. Jag fick ett jobb. Sommarvikariat på Dalarnas tidningar. Jag funderar nu på Falun.
Min skrivlärare säger att jag skriver abstrakt och jag känner att jag gör det. Jag skriver abstrakt för att jag vill låta läsarna tänka själva, vill inte hålla läsarna i handen. Vill inte krångla till saker i onödan.

Däremot i bilen krångar jag till det. Jag krånglar och krånglar och min körlärare säger att det är något inuti mig som inte vill acceptera alla regler. Jag tyckte det var fint sagt, han är fin min lärare. Men jag vill faktiskt acceptera reglerna, bara för att få körkort. Även om mitt inre vill något annat.

En nästan sömnlös natt igen. Gick upp redan halv sex, då var det ingen idé längre. Nu har jag haft en långsam morgon och i grannhuset har det precis börjat tändas i några fönster. Förutom de lamporna är mörkret kompakt. Det känns skönt. så lugnt på något sätt. Inte så mycket som kommit igång än, utan bara en alldeles stilla morgon.

Idag frågade någon hur jag mår. Personen verkligen frågade hur jag mår och jag påverkades så av det, hon har sett igenom mig. Och jag kände just där just då, att jag mår nog inte så värst bra just nu. Kanske kunde jag erkänna det, för mig och för personen just där, just då. Att det snurrar för mycket i min hjärna just nu och hjärtat tickar fort fort, alldeles för ofta. Att inget jag gör blir bra eller genomtänkt och att jag bara längtar bort, bort, bort.

Jag erkände och vi pratade och drack sötstark chailatte och jag kände att det är just sådana stunder jag behöver unna mig fler av. Stunder i soffor med vänner och varma drycker i glas.

Vakna, tänk om jag kunde vakna. Ville inte stiga upp i morse, ville verkligen inte stiga upp. Slasket och mörkret hägrar utanför mina fönster och jag ser inte fram emot bussresan ut till ön. Illamåendet sitter i och och gör att jag mest längtar efter att ligga i ett svalt rum och andas ett litet tag. Andas, det känns som om jag inte hinner andas.

Simhallen, en liten bubbla bortom den vanliga världen. Så skönt att försvinna in i den bubblan en grå och trött lördag i januari. Vattnet var kallt, mina tår blev blåa, men det var så skönt. Så skönt att få vara i den där bubblan för ett tag.
Jag tänkte en del bra saker mellan simtagen och en del dåliga, men jag ska bli bättre på att sätta saker i perspektiv. Jag måste bli bättre på att sätta saker i perspektiv, för som någon sa, då är man vuxen.

Idag gällde det, jag skulle köra upp. Efter en totalt sömnlös natt (nej jag somnade inte) gick jag upp, tog en powerwalk, gjorde lite yoga, åt en macka, fick ont i magen och åkte sen till bilskolan. Min käre lärare peppade mig och de kändes ganska bra, förutom att jag hade huvudvärk. Jag körde iväg och vi kom fram till Vägverket och där hoppade inspektören in i bilen. Jag var nervös och liksom tom i skalllen men det kändes ändå stabilt. Efter en kort säkerhetskontroll körde vi iväg, två rondeller och sen mot E4:an. Där gjorde jag mitt första fel. Istället för att snabbt öka farten och glida in på den satans motorvägen halkade jag efter då ingen ville släppa in mig. En bil låg farligt nära bakom dessutom. Tillslut kom jag iväg iallafall och växlade upp till sexan. Bilen kändes konstig men jag kunde inte lista ut vad det var så jag körde på. Försökte prata lite med inspektören men han var ganska fåordig tillbaka. Jag kände att jag redan var kuggad. Vi fortsatte på motorvägen och körde sen av mot höger och in i en malplacerad rondell. Jag skulle mot ett mål jag inte minns namnet på och borde lagt mig i vänster körfält, det gjorde jag inte. Hamnade alltså helt fel, blev ännu mer nervös men körde tillbaka runt i rondellen och försökte vända. Det gick dåligt men jag hamnade rätt tillslut. Vi fortsatte på en landsväg där jag fick göra en vänsterväng in till ett villaområde där allt flöt på fint. Jag kunde andas lite men var ändå arg på mig själv för de fel jag gjort. Inspektören satt tyst. Sen helt plötsligt sa han till mig att köra tillbaka till Vägverket, vilket jag gjorde. Jag parkerade bilen, stannade motorn och då kom det som jag redan visste men inte ville höra."Det här var inte en godkänd uppkörning".Tårarna började rinna och jag kände att nu ger jag upp. Han pratade på lite om vad som gått fel men jag hade svårt att lyssna, ville bara ut ur bilen. Tillslut gick han och kvar satt jag med min dom, läraren kom tillbaka och såg glatt frågande ut. Men jag grät och han förstod och nu känner jag, jag orkar inte köra mer.

Jag vill träna mer, jag måste träna mer, för det gör mig glad. Slask, hala vägar och gråa människor mötte mig när jag som i  reklamen gick till gymmet. Trött, sur och seg var också jag men jag kom därifrån både lite piggare och lite gladare. Det funkar verkligen, endorfinerna frigjordes och gjorde mig lättare till sinnes. Det var länge sen jag fick en så positiv effekt av träning. Att den äldre mannen framför mig på löpbandet log och liksom dansade med i musiken där han sprang, gjorde det hela ännu lite roligare. Så, mer träning för mig. Det är ett löfte.

Tänk att vara Barack Obama idag. Tänk att ha titeln världens mäktigaste person. Där kan man nog prata prestationsångest! Undrar hur han mår, vad han tänker på? Hur kan det kännas att vara han? Så stora beslut, så många val och så många fiender. Märkligt egentligen att någon vill ha det där jobbet. Återstår att se hur det blir nu, om det blir den förändring som alla hoppas på.

Tänker på dig min Någon, hela dan har jag tänkt på dig. Vill inte göra det, ville inte göra det idag. Ville vara fokuserad och hamna rätt, istället hamnade jag fel. Du var fast i mina tankar och vägrade släppa taget. Förstår inte vad du vill säga, för något är det väl? Hoppas du också tänker på mig just nu, min Någon, så jag stör dig lika mycket som du stör mig.

Kall vinterpromenad i Hagaparken idag fick mig att tänka på Turkiet, dit det snart bär av. " Det är ingen skillnad mellan Paris och Istanbul" var det någon som sa och det tycker jag låter fantastiskt. Det var alldeles för länge sedan jag var där nu, och jag saknar Paris. Saknar myllret, marknaderna, cafeerna och franskan... Hoppas han har rätt, hoppas det inte är så stor skillnad mellan Istanbul och Paris, då kommer jag nog att trivas ganska bra. Jag ska försöka behålla det lugn jag känner idag hela veckan, för lugn kommer behövas.

Jag säger grattis till mig, grattis till att jag blivit ett år äldre och förhoppningsvis ett år klokare. Men jag tycker faktiskt det har varit ett bra år, ett år som jag lärt mig mycket av. Kanske det år då jag lärt mig mest om mig själv och andra någonsin. Nu kan det väl bara bli bättre?
För övrigt känner jag mig just nu, just idag hyfsat stabil och stadig. Jag var och tränade explosiv (!) styrka på ett nytt ställe idag och det var bara jag, en till tjej samt en otroligt muskulös instruktör i salen. Vi fick verkligen personlig träning hon och jag och det var typ det jobbigaste jag gjort på vääldigt länge. Muscle man lovade att jag skulle få träningsvärk imorgon och att stretching varken skulle göra från eller till för min del. Så kan det vara, men skönt var det.

Det är något som bankar i mitt huvud. Argt, fort och envist, det känns som en hammare.
Tror jag vet vad det är... Men jag tänker inte lyssna, tänker inte göra som du vill. Nej jag låter det banka och göra ont ett tag, ska inte vara rädd.

Du är en grym kämpe och förebild, var det någon som sa. Vet inte vad hon fått det ifrån, men det låter fint i mina öron. Vill vara en kämpe, utan hammarslag i huvudet.