fridatankar

Jag är en sådan där person som man frågar om saker. Ofta kommer turister och andra fram till mig och frågar efter någon gata eller byggnad, oftast kan jag hjälpa till. Häromdagen var det en sådan dag. Jag satt och väntade på bussen med en nyuppslagen DN och solsken i blick när en liten italiensk familj kommer in i busskuren och börjar flippra med biljettautomaten.

Det verkar inte gå så bra, de får ingen biljett så kvinnan tittar på mig och säger typ, kan du hjälpa tlll? på italienska. Hon ser mycket irriterad ut men självklart hjälper jag till. Det är typ andra gången jag använder SLs automater, men jag trycker in zoner, vuxenpris och försöker samtidigt förklara lite vad jag gör på haltande italienska. Kvinnan ser ännu mer irriterad ut när hon ser priset på 45 kr och hon säger något till sin man som tittar på mig med en arg blick. Jag får lite dåligt samvete, men samtidigt är det ju inte jag som bestämt priserna för bussresor till Drottningholm.

Sen kom nästa problem, det går bara att betala med kort eller mynt, men det verkar de inte förstå. Kvinnan försöker ilsket stoppa in en hundring i facket där man drar kortet. Först när det inte går förstår hon att jag haft rätt. Mannen fiskar tillslut fram ett kort och de får sin biljett. Sen vill de veta när bussen kommer också och jag känner mig mer och mer som någon sorts turistguide. Först när deras buss kommer och de åker iväg kan jag pusta ut. Men min bänk är upptagen av några som sitter där och tittar lite roat åt mitt håll.

Kul att kunna glädja.

Ett stänk batterisyra råkade hamna på min kind idag. Marrantzens batterier började läcka och självklart var jag där och petade. Sen petade jag mig i ansiktet och fick syra på mig. Det gjorde ont, nu är jag röd-are. "Blaska på med lite vatten bara" sa en producent, så det gjorde jag. Aj.

I lunchrummet talades det kris. Jobbkris. "Ni journalister som är klara nu har ju en maximal otur, det kan inte bli värre", var det någon som sa. Aj, det gjorde ont att höra.

Vi var tre inne i L2 idag, från 9 till 6 satt vi. En mixande, en hummande och så jag. Solen strilade in genom persiennerna och lös på mixerbordet, bandsalladen och de använda kaffekopparna.
Det var fint på något sätt.

Konstigt och sorgligt att någon som skulle kunna vara så nära, står så långt borta.
Konstigt och sorgligt att inte känna så mycket för en person som man kanske borde.
Konstigt och sorgligt att inte våga.

Men det är också vackert och roligt att tider förändras, att vintern är slut och att en fin person tänkte särskilt på mig igår.

Det här var en tung dag. Inte vet jag varför, men tung var den. På sveavägen pussades det och hölls händer, jag gick snabbt snabbt och kände mig spyfärdig. Hade lust att sparka benen av de där paren. De gjorde att jag kände mig så tung och matt.

Vissa saker gör mig lite extra matt, som att jag ska intervjua Blondinbella. Hon verkar vara så otroligt käck, glad och ytlig. Men som tur är var det inte idag.

En fin måndag på flera sätt. UR, sol och inte så mycket stress. Inne i mitt lilla R-ställe var det ljust och fint och jag börjar långsamt få ordning på alla klippen. Jag skriver inte om det jobbiga idag, ingen kommer ändå förstå. Kanske kan det jobbiga försvinna om jag bara inte ger det så mycket tankemöda. Hoppas det.


Kanske en dålig bild, men krokusen i Örnsberg var fin.