fridatankar

Vara stark, vara glad, vara frisk, vara duktig, vara snäll, vara snabb, vara smart, vara snygg, vara ärlig, vara....
Vilken är viktigast?

Je pense, donc je suis var det någon som sa. Och jag tänker, suck vad jag tänker mycket just idag. Jag tänker på olika saker och kanske som så ofta, lite för mycket på mig själv.

Det här är inte bra, inte bra alls.

Det är så fint med hundar. Jag sitter här tätt intill stora, vita och snällaste Eddie. Vi har valsat runt hela Hagaparken idag och nu är han trött, så trött. Hans nos vilar på mitt ena ben och jag tror han drömmer. Att komma till stan måste tära på en skärgårdshunds krafter. Själv är jag inte trött men jag känner mig så märkligt lugn, ja nästan harmonisk. Det var länge sedan. Jag vill adoptera Eddie, vill att han ska bo här hos mig. Tänk att få känna det här lugnet lite oftare, det vore fint.

Den här dan... började med gråt och ångest över årets sämsta körlektion, men slutade fint i biosalongen på Sture. Den vackra och tårdrypande My blueberry nights med Norah Jones och Jude Law var nog precis vad jag behövde.

Det faktum att jag i all min förvirring var en millimeter från att köra rätt in i en skåpbil, valde fel körfält och fick motorstopp spelade inte lika stor roll när eftertexten rullade. Visst, körkort är viktigt och jag SKA ta det, men det finns saker i livet som är otroligt mycket viktigare. Människor som verkligen bryr sig om en, som tycker om dig för den du är. Glömsk, virrig, darrig eller vad det än är. Jag är en drömmare, jag vet och just nu en ganska ofokuserad sådan. Men också vi kan ta körkort.

Man måste bara resa sig igen när någon knuffat till, och fortsätta tro. På sig.
För vem ska man tro på om inte sig själv?

Ni får förlåta mig, mina kära bloggläsare. Men jag har inte haft någon vidare kreativitet till att skriva, tyvärr. Istället har jag bara sett hur fruktansvärt kreativa och duktiga och fokuserade alla andra är... Då blir jag stressad, vilket är otroligt dumt. Men så är det, jag blir stressad och blockerad när det känns som om världen är full av supermänniskor som aldrig är vare sig trötta, griniga eller virriga. Men idag kändes det något bättre. Idag kände jag något som jag tror är en början till något bättre. Det går att göra saker på sitt eget sätt.

Finns det något bättre än att stoppa ner ett par iskalla fötter i duntofflorna och sig själv i fleecerocken efter en mycket regnig promenad? Fortfarande vräker regnet ner utanför mitt fönster och det är alldeles mörkt. Mysit. Jag känner hösten komma krypandes.