fridatankar

Dimman ligger som en lång orm utanför mitt fönster, det är kallt och klart och tidig morgon. Jag känner mig glad och förväntansfull, om än lite trött.
Skolan har satt igång och återigen kliver jag upp i ottan. Nu är det dock en annan sak än det var när jag steg upp för att åka iväg till jobbet vareviga dag. Detta gör jag bara för mig själv!
Det känns så totalt främmande nu nu än hur det var att läsa på universitetet. Vi är så få i klassen, skolan är så liten och den ligger så vackert vid en sjö. Jag anar att detta sättet passar mig så mycket bättre och att jag kommer lära mig så mycket mer. Bara det att det känns spännande att kliva upp för att gå till skolan är ju värt en hel del, samt att veta att jag kommer få skriva! Och få hjälp med att göra det bättre.
Det finns dessutom en snubbe med glasögon, som påminner om skogsmulle, men som är så mycket sötare ;)

Sovrummet var helt avkylt när jag vaknade. Inlindad i täcket, uppdraget till öronen låg jag och darrade.
Det öppna fönstret släppte in höstvind efter höstvind och jag förstod att sommaren var slut. Så fort den försvann, men ändå så mycket tid som förflutit.
Jag låg kvar ett tag, för frusen för att gå upp och tänkte på mitt möte igår; hon var så liten, så vit och så gammal. Efteråt kände jag mig väldigt stark, samtidigt som det var otroligt sorgligt. Med tårar i mina ögon och blocket fullt av anteckningar tog jag bussen hem och jag visste att jag aldrig mer kommer tveka. Det blev en bra text, jag skrev den på en timme och när jag var klar insåg jag också att ingenting egentligen varit totalt onödigt.
Jag hoppas att texten ska kunna hjälpa någon.

Jag brukar i hemlighet tycka lite synd om alla de som arbetar med typ renhållning och bygg-, teknik- eller skötselarbeten av olika slag. Jag tycker synd om dem just för att dessa yrken verkar så enformiga och tråkiga! Tänk att gå på ett tunnelbanespår och plocka skräp, tömma en och annan papperskorg eller kanske till och med behöva städa allmänna toaletter...
Borde kunna kännas deprimerande och lite meningslöst, trots att det ju verkligen inte är det. Men ändå finns det ju dem som går till dessa yrken varje dag och uppenbarligen finns det också de som trivs och mår bra ändå.

På spåret vid pendelstationen står jag och glor, medan jag väntar på att tåget ska komma och ta mig med. Jag har redan kollat in de tre andra resenärerna på perrongen så min blick faller istället på en orangeklädd kille som står nära rälsen,bredvid en annan, klädd i gult. De står en bit bort och båda har någon sort redskap de använder för att kunna plocka upp skräpet lättare. När de så kommer emot mig hör jag hur den ena sjunger, högt, mörkt och klart och det låter så vackert! Jag minns inte vilken låt det var men det var så fint; att han gick där och sjöng för sin vän som tyst lommade efter.
Jag tänkte att han sjöng väl för att göra dagen lite roligare, men egentligen, vad vet jag? Kanske sjöng han just för att han faktiskt gillar sitt jobb, att han känner att han gör nytta på sitt sätt. Han kanske finner det avkopplande att gå där i friska luften med kompisen vid sin sida. Utan att någon kan kontrollera honom och bestämma när, var och hur han ska prestera under sin arbetsdag och utan att behöva sitta tyst och lyssna på någon annan. Han kan sjunga rätt ut och jag tror inte att någon kommer protestera.

Jag känner egentligen inte för att skriva idag, det känns lite ansträngt; som om jag borde visa upp något alldeles speciellt. Kanske är det för att jag snart ska börja skriva på riktigt. På det sättet att någon annan från och med nu ska bedömma och kommentera det skriftliga jag får ur mig, både det dåliga och det som är bra.
Skolan börjar snart och det ska bli så roligt, men samtidigt undrar jag vad som kommer krävas av mig?  Är det en fantastisk nutidsvetskap? En perfekt grammatik och svenska eller kunskap om allt möjligt och omöjligt...?
Skolan är ett oskrivet blad och det känns när jag tänker på det riktigt  härligt! För om det är så att jag inte gör som de, så får de väl lära mig! Det är ju sådant en skola är till för.

Första dagen i första klass:

Mamma skjutsade dit mig, det luktade som vanligt hund i bilen och rutorna var immiga av deras flåsanden.
Skolan var liten och gul, hon följde med mig in på skolgården och jag höll hårt, hårt i hennes hand. Jag hade rutig kavaj, rutig kjol och en läderväska i brunt och det var nästan samma fåglar som flög i mitt huvud då som nu. De handlar om att prestera, bli bedömd, kritiserad, belönad och att hitta sin plats i nya klassen. Jag klarade det fint då och antar att det kommer bli bra också nu. Kanske kommer jag inte känna för att skriva något varje dag, men då får jag väl försöka iallafall. Idag gick det ju bra!

Regnskogsklimatet är ingenting för mig. Den heta, fuktiga luften får hela mig att känna olust och jag minns tillbaka hur det var för förr; då den där speciella känslan var något av ett normaltillstånd. Vilket helvete det var.

Havsbadet hjälpte lite, men en kommentar jag fick gjorde olustkänslan starkare och jag blev arg både på mina tankar och på personen.  Hjärtat började slå snabbare, jag blev spänd och för en mycket kort sekund greps jag nästan av panik. Sekunden efter kom jag på att dessa tankar inte stämmer med verkligheten och jag blev lugnare, igen.
Trots det längtar jag idag efter kalla vindar, blåst eller bara helt vanlig svensk sommar; så att jag kanske kan känna mig som vanligt igen.

Vissa dagar känns dag som natt och natt som dag. Skymningens ljus känns som gryningens och jag är vaken fast jag borde sova. Vad jag känner dessa vakna nätter är att det är något som fattas mig, något viktigt och kanske nödvändigt. Så hur ska jag kunna ta reda på vad det är och sedan skaffa mig det? Tankarna flyger runt som små fåglar i mitt huvud och jag somnar aldrig in.
När natten så blir till morgon och mobilen ringer, har jag inte sovit alls och jag vet att idag väntar en dag som egentligen borde varit natt.

Jag är så glad, har äntligen hittat den blogg jag så länge letat efter och en dag som denna, var det precis vad jag behövde; att få läsa allt det vackra och tankvärda som personen skriver. Så vill jag också kunna skriva; flytande, tankeväckande och personligt.
Jag har börjat längta bort igen och jag blir lite rädd, för nu ska jag ju stanna.
Men det känns som om jag vill byta stad, ja kanske bara för ett litet tag. Jag behöver ny energi och ny inspiration igen och känner inte att det finns så mycket av sådant just här, just nu.
För övrigt är jag trött på kommentarer om utseende, som ju säkert kan vara tänkta som komplimanger, men som jag förvandlar till något annat...
Ännu mer trött på mitt oroliga sinne som talar om för mig ständigt och jämnt vad som skulle kunna hända och vad som skulle kunna gå fel..! Något lugnande tips från en vänlig själ? För jag är så trött på att oroa mig.

På fina krogen igår, med utsikt över det vackraste av Stockholm, firade vi med bubbel och franska desserter. Dyrt, väldigt dyrt, men också lyxigt och väldigt trevligt och födelsedagsbarnet verkade nöjd.
Runt borden satt till synes framgångsrika och förmögna människor; ätandes skaldjursplatå och drickandes dyra viner. De verkade alla vara både obeskrivligt glada och lyckade och ljudnivån var sådär lagom hög, utan att bli störande.
Vad min blick fastnade på var ett litet bord precis vid ett stort fönster; dukat fint och med brinnande ljus som alla de andra. Men där satt en kille, inte så gammal och inte heller synligt annorlunda och blickade ut över vattnet, ätandes någon sort skaldjur; alldeles för sig själv.
Vi kunde inte låta bli att spekulera; hade han bestämt träff med någon som inte kommit dit? Var han turist och kände ingen i hela staden? Eller njöt han kanske helt enkelt av att sitta där och ha det lxigt bara för sig själv? Vi kom aldrig fram till något svar, men när vi lämnade stället för att gå vidare, satt han kvar. Alldeles lugn och alldeles ensam.

Denna arla morgon är jag som vanligt inte vaken ännu. Jättekoppen med kaffe jag nyss drack har inte verkat ge effekt och i mina ögon känns det grusigt. Men jobbet väntar, jag måste dit. Bara några dagar kvar nu, sedan får jag sova på morgnarna igen och sedan slipper jag försäkringsnummer och kontoproblem och stel bakdel...

Tänk om jag, istället för att åka hem igen, skulle ha stannat därnere i hettan och bland folkträngseln.  Tänk om jag skulle tackat ja till platsen i Montpellier och lämna Sverige för ett år.  Kanske vore det lärorikt för mig; att inte ha tillgång till min egen lägenhet, mina saker, tider och rutiner... Att bara vara, som är så svårt. Men då skulle jag ju missa skolstarten, på den skola jag så gärna vill börja på, och jag skulle sakna de kyliga och klara höstdagarna som jag ju älskar här hemma.
Jag tror och hoppas att jag valt rätt, men det känns som så i magen.

Vad jag är så rädd för vill jag inte berätta nu och varför jag är det; ja det vet jag ju inte. Kan bara spekulera... Men mitt sinne känns för tillfället bräckligt, hela jag känner mig bräcklig. Lite som ett sådant där darrande asplöv, som låter så vackert när vinden blåser igenom dem, men som känner rädsla, blandat med oro. Utan att förstå varför.

Hörde för övrigt en höstvind idag, som rasslade i en gren och jag kände en il av höstdoft fladdra förbi. Det gjorde mig lugn; jag har alltid älskat hösten. Trots att sommaren inte alls är slut än så känner jag att jag har börjat längta lite smått efter röda löv, koftor, värmeljus och mysiga höstdejter med mysiga människor.

Jag undrar hur det kommer sig att just jag blivit den fegaste människan på jorden?Jag undrar varför och jag undrar om jag någonsin kommer våga...
Det där som just nu känns så främmande och totalt livsfarligt.
Vill inte vara rädd längre! Är så innerligt trött på det.