fridatankar

Rakhyvel, fuktkräm och nytvättat hår, rött läppstift, mascara och örhängen på.
Vinet är handlat och bästa musiken är på... Klänning ikväll; kan det tjäna nåt till?
Utekvällen kräver sin förberedning och jag undrar om det är idag jag kommer träffa någon..? Mina ögon ser ut exakt som vanligt i spegelglaset, mitt hår likaså och det gör mig lite trött; kanske kunde förändra något, kanske inte alltid borde se ut som jag alltid gör, vara så som jag oftast är...?
Samtidigt så vet jag ju att mina förberedelser förmodligen inte är särskilt  avgörande för om jag ska hitta en prins ikväll eller inte. När vinglaset är urdrucket, när inträdet är betalat och när kvällen börjar, är det på mig själv det hänger...Men kanske ändå att det är "den där" kvällen ikväll, när han bara ska dyka upp bakom en barstol. Han, den rätte för just mig.

Midsommar, årets enligt mig trevligaste och bästa högtid är precis slut.
Att vara tillbaka känns lite tråkigt; jag hade gärna stannat längre nere i södra Sverige; trivs så bra där! Kvällen blev precis så som midsommaraftnar ska vara; goda vänner, färskpotatis, jordgubbar och rose´, dopp i poolen och dessutom bastubad!
En tripp till Köpenhamn blev det också och vi besökte den speciella stadsdelen, där folket som bor har sina egna lagar och regler. Väldigt speciellt var området med en massa offentlig konst, små söta hus och en hel del olika cigarett-ångor...  Både inspirerande och fascinerande; jag kommer åka tillbaka.

Karlavägen klockan halv nio, jag är på väg till en busshållplats.
Utanför en liten engelsk pub står en stor polisbuss, när jag kommer närmre ser jag att en stor folkklunga samlats där. Området är avspärrat och det står folk i alla möjliga olika åldrar och stirrar in mot baren. Poliser talar i sina telefoner och det kör hela tiden in nya bilar med ännu fler poliser. Det är ganska tyst och inte direkt högljutt. Jag går mot klungan och frågar någon vad som hänt; det har han ingen aning om.
Jag står kvar en stund, men inget händer och jag går tillbaka till min anländande buss. Jag hade gärna fått reda på vad som hänt, men att stå där och stirra tycker jag känns fel, jag känner mig dum.

När jag åker iväg ser jag hur fler och fler ansluter till klungan av folk som blir större och större, den skymmer nu både baren och alla poliserna. Jag frågar mig; vad är det alla dessa människor väntar sig att se? En blodig kropp? Någon nerskjuten? Eller är de bara nyfikna och vill skapa sig en egen bild av händelsen, än den som sedan kanske kommer synas i medierna?

Inne i bussen börjar en man med en gigantisk pitbull att hota föraren om han inte kör fortare, bussen stannar och han blir tillsagd att gå av. De börjar skrika åt varandra och vi andra väntar tålmodigt och tyst; för vad kan vi göra? Tillslut går mannen och hunden av men det värsta är att jag ser han han sparkar till den stackarn, när de går iväg på trottoaren. Jag blir både arg och ledsen där jag sitter; det känns som om hela stan är ond och konfliktsugen just denna kväll.
När jag försöker ringa min middagsträff har mobilen lagt av och vi får inte tag på varandra.

"Vattenläcka" står det på porten, det visar sig att vattnet är avstängt och att när det är tillbaka, kommer det vara kallt ett tag. Jag tar en filt och lägger mig på soffan, har gjort mitt för idag.

Röda pioner, vattnets klunkande och doften av fläderblommor fick min kvällspromenad att bli nostalgisk på ett alldeles särskilt sätt. För om något väcker minnen hos mig så är det just olika dofter.
Jag kom att tänka på mig, som den person jag var för länge sedan och jag kom att tänka på personer, som var viktiga i mitt liv då. Så mycket som har hänt, så mycket vatten som runnit under broarna...
Men trots det;
Samma blommor, samma ljud och samma underbara dofter, de försvinner åtminstone inte. Det kändes tryggt och skönt att gå där och tänka på det. Trots att livet hela tiden förändras och att vissa människor kommer och går, så finns det sådant som alltid kommer att bestå; minnen som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Sommarens första dopp tog jag idag, underbart!
Alla dessa varma dagar  och varma nätter har fått min lilla närbelägna kanal att bli riktigt härligt badtempererad och jag kände mig som ett sommarledigt barn när jag simmade omkring med systern bland änder och andra stockholmare. Tanken på att börja jobba imorgon känns nu inte alls särskilt lockande, jag vill simma mera!
Heta kontor, nya uppgifter och mitt förvirrade sinne, hur ska det gå...? Hoppas nästan på regn och att jag slipper de argaste människorna i min lur. Jag har så svårt för ilskna personer, de gör mig så nervös och får mig att känna mig så liten. Inte liten som ett simmande barn, men liten som en person som har svårt att visa ilska. Måste bli bättre på det, så snart som möjligt.