fridatankar

Jag behöver mina pauser. Skärgården är så tyst och mörk och stjärnklar. Bror, jag och alla djuren har ätit fisk och tittat på film och jag känner mig alldeles, alldeles avslappnad.

Sorgligt vad skönt det kan kännas att "få" lite pengar från csn. Ännu lite sorgligare att de nästan precis tog slut eftersom jag nyss betalade hyra, el och gasräkningar. Jag är så trött på att inte ha pengar, att aldrig ha pengar. Och arg för att jag tvingas bry mig så mycket om det som bara är pengar. Hur länge ska det vara så? Visst kan vikariat täcka hyran och det går ju att frilansa också och hoppas på lite betalt.

Min intervju i Turkiet berättade att hon startat sin karrär med att jobba gratis, först därefter fick hon en anställning. Då hade hon slitit i dag och natt och "visat sig på styva linan", för det måste man, annars får man aldrig någon chans.

Kommer jag att få en chans? Kommer jag kunna ta den? Och ska det sedan forsätta att rulla på med lite pengar in, mycket pengar ut och oroliga dagar som liksom aldrig tar slut...

Jag skriver det sista på min text som ska till magasinet, hoppas de blir nöjda. Jag kan inte säga att jag inte är orolig, det är ju nu jag måste visa mig på den förbannade styva linan,

Jag är fortfarande sjuk, hostar och hostar och är yr i huvudet. Igår mätte doktorn mitt blodtryck, som var lågt. "Det är bra att va lågtryckare, då lever man längre" ! förklarade han och log lite. Jag tycker det låter konstigt, det bästa vore väl att ha ett lagom tryck, eller? Så man slipper vara yr.

Det enda jag orkar göra är att skriva så det fortsätter jag med idag. Strepsils halstabletter, pepparmyntste och en ask med värktabletter är mina vänner. Tyvärr kan jag inte ringa de jag vill ringa, eftersom min röst låter som en skata. En skata med lågtryck, låter det inte sexigt?

Jag skulle kunna kalla den här söndagen historisk, har nämligen drabbats av någon sorts förkylning. Ögonen rinner, rösten är borta, jag är snuvig och har som en gröt i huvudet. Det är i runda slängar cirka sex år sedan jag senast var förkyld, därav det historiska. Tyvärr gör det mig stressad, för jag orkar bara ligga här under mina filtar. Jag som har tusen texter att skriva och små barn att kontakta till UR dokumentären. Finns det tid till att vara sjuk i journalistvärlden? Jag tvivlar på det. Antar att det bara är att ta några värktabletter och sätta igång.

Jag kom hem strax innan två inatt, resan tog 13 timmar från dörr till dörr. Jag känner mig jetlagad och frusen, så kallt det är i Stockholm! Men jag fick en trevlig liten present när jag öppnade dörren här hemma. På dörrmattan låg en avi från posten som välkomnar mig att hämta mitt färdiga körkort! Jag log för mig själv och det känns så bra. Att ha det avklarat. Tyvärr har det postkontoret inte öppet förrän på måndag så jag måste vänta två dagar, men då ska jag stå där vid öppningen och hämta mitt rosa kort. Undrar bara hur jag ser ut på bilden, det var ett tag sedan jag tog den...

Nu ligger jag här i min säng, nybadad och trött och med en trasig ouppackad resväska full av smutskläder. De får stå ett tag, jag tänker ligga här ett tag. Det är varmt och skönt, men lite tomt. Tänker på de, som igår på flygplatsen, möttes upp av sina partners, som har någon som väntar på dem därhemma. Det måste kännas så fint.

Sista morgonen i Istanbul, sista frukosten på Metropolishostel och sista dammråttan som fastnat under mina strumpor. Det känns bra, jag känner att jag gjort mitt här nu. Även om jag har 556 bilder att redigera, två artiklar att skriva klart och 25 rubriker att sätta så känns det bra att åka hem nu. Men jag har lärt mig en del, att min engelska inte är så dålig som jag trodde, att det går fint att ta sig fram i Istanbus lokaltrafik och att djuren här borde ha någon som skyddade dem från allt ont. Jag har också lärt mig vissa saker om mig själv, också saker som jag egentligen inte ville lära mig. Till exempel att jag blir grinig och sur av att känna mig ofräsch och att bo i ett dammigt rum som luktar unket. Jag vill inte vara så, sådant borde inte spela så stor roll. Jag hänger på Starbucks fram tills taxin tar mig till flygplatsen och sent ikväll är jag hemma.

Jag vaknade tidigt av solens strålar som kröp in i rummet. Glad i hågen sitter jag nu, nästan helt ensam i frukostmatsalen på Metropolis hostel. Nu ska det skrivas och sen tänker jag åka til de tjusiga delarna och kolla gym och spa mm. Tänk vad glad man kan bli av bara ite solhär i Istanbul.

Sitter nu i våningssängen på Metropolis Hostel i Istanbul. Utanför är det grått och regnet hänger i luften. Vi har haft otur med vädret härnere, det har varit regn alla dagar utan en. Dessutom är det kallt, rått och väldigt fuktigt så jag fryser konstant. Annars är staden trevlig och människorna är hjälpsamma. Men maten är en besvikelse och helt ärligt har jag så här efter en vecka börjat längta hem. Saknar Stockholm, människorna och renheten. Jag känner mig smutsig här. Efter ett besök på hundorganisationen blev smutsen värre. 2500 hundar som fångats från gatan och som lever på ett stort skitigt, område där personalen tvingar även de förlamade att leva. Jag kan inte glömma de där hundarna och jag som trott att stället var seriöst.

Drömde om en annan tid inatt, Revolutionary road dröjde sig kvar. Filmen fick mig att bli ännu lite mer skeptisk mot äktenskapet och familjeidyllen. Vill inte, vill aldrig bli fast så. I drömmen var jag fast, precis som i ett fängelse. Vaknade orolig.

Snart vaknar jag upp i Istanbul istället för här. Jag kommer nog sakna min borg, men jag kommer inte sakna vädret. Där borta är det nu 16 grader varmt och sol. Låter helt fantastiskt tycker jag. Jag hoppas bara slippa bli sjuk den här gången, vill inte hamna på turkiskt sjukhus igen, även om de var väldigt trevliga, då för några år sen.

Jag klarade det!!!!!!!!!! :) Äntligen, äntligen, efter blod, svett och tårar fick jag idag mitt körkot. Det känns så bra att jag nog aldrig mer kommer vara ledsen. För er som tänker ta körkort kan jag rekomendera Brommaplans trafiskola, de är verkligen bra och till skillnad från vissa andra körskolor lär de elever att köra ( och tankar dem inte bara på pengar)


http://www.brommaplansbilskola.se/

Bli inte avskräckt av den något åttiotalistiska layouten på sidan :)

Idag tar jag mig i kragen, jag ska köra som en gud. Nu jäklar orkar jag inte hålla på längre. Ska bara vara superfokuserad, kall och snabb. För så går det uppenbarligen till i trafiken. Ingen tid för dagdrömmar, fridatankar eller annat som stör, bara tydlig körning.

Vi pratade om cykling ikväll, om man skulle ta och cykla från Madrid till Frankrike till Kroatien i sommar, det vore fint. Frågan är om jag orkar det, om jag kan hålla takten... Hursomhelst vore det fint med sommar och lite sol just nu. Jag känner mig så ful och grå på vintern, så ful och grå. Det är så tråkigt att känna så.