fridatankar

Det är nog nyttigt att gå på anställningsintervjuer ibland. I går var jag på en. Det var inget drömjobb och därför var jag inte heller särskilt nervös. Jag tänkte mer att jag skulle gå dit och höra lite om jobbet och se om det kunde vara något för mig. Inte för att jag är bortskämd med jobb, men den här tjänsten verkade ärligt talat lite för "administrativ och icke-skapande" för mig..

Hur som helst, jag kom dit och inne i ett litet rum satt tre personer på rad bakom ett bord. Jag kände mig med ens lite nervös, men satte mig ner och gav dem ett leende. Sedan började projektledaren berätta om tjänsten och det var som jag befarat, mycket administration och inte så mycket annat. Sedan började deras utfrågning och jag kände mig lite som en lögnare när de frågade om jag var beredd att ta ett års paus från reporterrollen och istället jobba för dem, vad som fått mig som journalist att söka tjänsten och så vidare.

Jag tänkte att jag egentligen inte alls vill (eller planerar att) släppa det älskade journalistyrket men att jag är livrädd för att bli arbetslös till hösten och inte ha några pengar alls och inte kunna betala hyran och sedan hamna ja jag vet inte var.... och att det var därför jag sökt tjänsten. Men det sa jag såklart inte. Jag sa att det vore kul med lite förändring typ. Undrar om de trodde mig.

De ska ge mig svar om en vecka. Spännande, men ändå inte. En sak vet jag, jag tycker inte om att vara på andra sidan, att vara den som blir intervjuad.

Smultronen har kommit nu, de lyser stora och röda på den lilla kullen jag går förbi, precis innan Karlbergskanalen. Jag kan nästan känna doften men avgaserna från motorleden tar över. Fantastiskt på ett sätt, att de bara dyker upp sådär, lite sol och lite regn och lite jord. Sedan blir det bär.

På andra sidan kanalen, vid bänkarna utanför den där coola byrån eller vad det är, ligger en man på en bänk. Han ligger alltid där, oavsett om det är morgon, dag eller kväll. Över sitt ansikte har han ett slags tyg, så man ser honom inte direkt. Bara konturerna av en människa är han.

Sådant jag längtar efter:

Att åka ut till skärgården med syskonen och bara ligga på en klippa i solen en hel dag och sedan grilla på altanen och dricka rosé med mycket is.

Att börja jobba på radion på Gotland.

Att någon kunde mejla/ringa och berätta att jag har ett hyfsat spännande reporterjobb till hösten.

Att han, den där snygga, men förmodligen upptagna mannen ska skicka mig ett fint SMS.

Att den där orken och inspirationen jag brukade ha, ska komma tillbaka.

Att jag, åtminstone om några år, har en liten trädgård eller balkong där jag kan odla pumpa och tomat.


Ett växthus skulle jag också önska att jag hade.

Då, om några av dem infriades, tror ni jag vore lycklig då?

Råkade hitta min gamla blogg så här en söndagsafton i juni. Jag dricker Sibyllans koffeinfria kaffe och luktar på mitt doftljus med syréndoft. Yogan har gjort mig trött i kroppen, men lite piggare i huvudet och instruktören var lika söt som alltid när han kom och tryckte ner min rygg, så jag kom lite närmare golvet. Fin söndagstradition á la Frida.

I går var en fin dag, med både tidigt bad, hotelfrukost, vernissage, gratisvin samt fest. Sen var det någon som ringde och ringde och ringde sent sent på natten, när jag ville sova. Jag svarade inte. Så trött jag var i dag, fram till yogan.

Undrar om någon kommer läsa det jag skriver nu, då det ju var cirka ett halvår sedan sist. Då -Kiruna och hemlängtan. Nu - Stockholm och bortalängtan. Varför Frida, varför - är jag aldrig nöjd just där jag är?

Ska försöka ta reda på det.

Jag säger som Viveca Lärn brukade göra i den eminienta serien Saltön: (fast hon säger titta)

Fortsätt gärna läsa.