fridatankar

Oj oj, det var länge sen nu.
Men jag tänker fortfarande mina fridatankar, även om jag inte haft lust att skriva ner dem. Faktum är att just nu är jag mer än vådligt trött på dem, tankarna alltså. Den där middagen på ön satte igång dem med en spark och de satt i ungefär hela veckan. Suck. Men jag har pratat med vänliga människor som säger att det inte är så illa som jag tror, med det där. De säger att jag bara är extra känslig.
Känslig, jag tycker inte om ordet. Det får mig att tänka på en spröd liten blomma som vajar i vinden och som närsomhelst kan gå av, eller bli trampad på... Och en sådan blomma är jag definitivt inte! Men jag vet att de har rätt på ett sätt. Jag är känslig för när personer ska ha åsikter om mig, speciellt en viss person.
I mitt personporträtt läste jag att jag är en livsnjutare, en ljuvlig en.. hahaha... Så märkligt hur folk kan uppfatta en och så roligt och konstigt att läsa om sig själv.

För övrigt såg jag en helt fantastisk teater "Hedda Gabler" -se den! När jag ändå håller på kan jag tipsa om filmen "Ratatouille" också-såå söt! Och en vacker animerad skildring av Paris.

Missförstånd, så lätt de kan uppstå.
Jag känner att folk har missförstått mig på senaste tiden och jag undrar vad det beror på? Kanske är jag otydlig på något sätt.
    Tror jag vet vad det kan bero på. Jag har så mycket att tänka på att det riktigt snurrar omkring därinne. Det är inte bara roliga tankar kan jag berätta. Krav, prestationsångest och allmän oro blandas med allt det som måste göras. I skolan och i livet.
     Nästa vecka ska jag hålla tal inför en massa folk. Talet ska vara välargumenterat, välartikulerat och intressant... Det känns inte så värst roligt i en snurrig period. Jag känner mig inte så stark och då är det inte roligt att stå därframme och låtsas att man är det.
      Att spela eller låtsas har aldrig varit min starka sida och kommer nog aldirg bli det heller. Jag är en ärlig person. För det mesta tror jag att jag är tydlig också. Det är åtminstone min avsikt.

Två svarta luddiga katter hade jag i väskan. De satt helt stilla, tätt intill varandra och deras kattögon tittade vaksamt på mig genom öppningen. De bara satt där och jag var tvungen att ta dem med mig, överallt och hela tiden. 
      En märklig dröm jag känner mig tvungen att analysera lite. Vilka är de där katterna? Är det två sidor av mig? Mina gamla tankar som alltid finns i bakhuvudet? Eller är det kanske min dröm om barn som förvandlats till katter? Det var ingen mardröm, men ändå lite obehaglig. För det gick inte att bli av med dem!
      Veckan har varit kort, precis som vanligt denna höst. Reportage och personporträtt står nu på dagordningen och det känns fantastiskt kul! Det är ju sådant jag vill skriva! Jag vill gestalta, beskriva och försöka fånga platser och ögonblick. På mitt helt personliga sätt... Vi ska försöka fånga scener och sedan skriva ner dem och jag hittade faktiskt en på t-banan igår. Det var en rolig scen mellan två tonårstjejer som satt mittemot mig. De pratade, skrattade och skrek och var allmänt jobbiga. 
      Övriga resenärer suckade över sina tidningar och såg på varandra för att försöka få medhåll; ungdomar, vad har egentligen hänt...?
Jag tyckte inte så. Jag satt istället där och log för mig själv som en annan kärring. För jag kände igen mig i dem och jag tyckte att de livade upp min väg mellan Bromma och Vasastan. Barnasinne, tänkte jag. Man måste ha kvar det sinnet. Man måste våga vara högljudd, jobbig och opassande. Inte alltid så lugn och vuxen och väluppfostrad. Jag ska tänka på det och de två svarta katterna ska jag också hålla kvar. Kanske kan de lära mig något.

Jag skriver så gärna. Det är bara det att allt jag skriver nuförtiden liknar en nyhet. Nyhetsformen har liksom smittat mitt språk och vill inte släppa taget. Det gäller att vara kort, rapp och intresseväckande. Kanske egenskaper jag borde anamma på mig själv. Skulle ibland vilja vara just så; särskilt rapp och intresseväckande. Formen finns där och påverkar mig. Kanske släpper den aldrig taget.

Det finns annat som inte vill släppa taget. De där orostankarna som bara är mina och som drabbar mig då och då.
Häromnatten när jag skulle sova tänkte jag att vem som helst hade kunna ligga där bredvid. Bara jag sluppit somna ensam. Jag veet att det ligger hos mig. Jag måste skynda på, men det är ju så svårt.
Jag tänkte på mina vänner som har sina parners och mina fina grannar som verkar så fantastiskt kära. Tanken på someone försvann ganska fort. Jag är inte desperat, inte än.
Oro får gärna förbytas till rapphet. Då kanske allt skulle gå som en dans.