fridatankar

En ibland lite poetisk och mycket god vän till mig sa idag sådär
//..en vän som du...//
Det tyckte jag lät så vackert och orden gjorde mig glad.
Jag försöker alltid vara en fin vän och jag hoppas att människor runtomkring mig förstår det och att de kan hålla med om det, för det mesta...
Det är inte alltid så lätt för folk är medvetna har jag märkt och kanske borde man vara lite tydligare med sådant.

För övrigt undrar jag hur man vänjer sig vi heltidtider och heltidsjobb;
8 till 5 varenda dag, med samma människor och på samma plats.. .
Ska bli spännande att se hur det blir efter några veckor. Hittills känns det faktiskt helt okey, vissa är otroligt gulliga och vissa otroligt jobbiga i telefon, precis som i verkliga livet.
Arbetskollegorna är som ett eget släkte och alla har djur! Men jag trivs bland djurmänniskor och har redan börjat längta efter ett...

Önskar jag ibland att saker kunde kännas.
Men så fungerar det inte. Om en händelse löser sig och jag känner att jag varit duktig, ja då dyker det alltid upp något annat att oroa sig för eller tänka på. Varför är det så?

Igår var det som mitt huvud inte ville vara med på genomgången; jag förstod helt enkelt inte ganska enkla begrepp och bestämmelser och kände mig rejält dum! Borde jag vara orolig över det också...?
Att jag nästan inte ser något fyra meter framför mig gör inte heller saker lättare och det kan kännas som vore jag i en dimma. Ska försöka hinna köpa de där glasen så snart som möjligt...
Inte heller det är ju särskilt enkelt!

Jag tänker på min bror. Vet inte varför, men han finns i mitt huvud och vägrar försvinna. Jag träffar honom så sällan och det är så långt dit han bor; jag saknar honom.
En bror i den svåraste åldern är inte så lätt att få träffa, kanske tycker han inte att det är lika kul att hänga med syrran som med moppekillarna... Försöker tänka tillbaka till den där åldern men tankarna får mig sorgsen.
Tonåren; en otroligt jobbig men också härlig tid som aldrig kommer tillbaka. Jag trodde att jag var bäst och att allt skulle bli exakt som jag ville, helt utan ansträngning. Har lärt mig nu att så är det inte riktigt.
Kanske är det därför jag tänker på min bror, för att jag vill lära honom någonting och prata med honom om hur det var för mig då och hur det är för honom just nu.

Natt igen, men det känns inte jobbigt att gå och lägga mig ensam.
Ikväll tycker jag faktiskt att det ska bli lite skönt. Jag får slappna av och kanske kan jag sova ut och
snart måste det ju ligga någon där bredvid, om jag bara lägger manken till!
Hade tänkt skriva något vackert, såhär innan sänggående men tyvärr; jag kommer inte på något sådant denna natt.
Jag vill sova nu och säger som jag brukar; godnatt till mig själv!

Första dagen på nya jobbet;  det var rätt kul! Tänk att ha ett husdjur försäkrat för 40 miljoner!!
Det är ju faktiskt helt sjukt mycket pengar...
Blir så sugen på att skaffa mig en egen hund, det kansk skulle fungera..? Bara en liten.

- Vad du ser besvärad ut...
Är den värsta kommentar jag vet, ändå får jag ofta höra den,  idag till exempel. Jag vill bara säga att jag inte riktigt kan kontrollera mitt kroppspråk och jag ser kanske lite besvärad ut ibland. Men det behöver inte betyda att jag är det! När jag tänker så rynkar jag väl pannan och spänner mig lite, omedvetet.

Så om jag ser tjurig ut; nu vet ni att jag inte säkert är det. Jag bara tänker!  fridatankar  ;)

-Tråååkit! Tråååååkit! Tråååååååkit!!!

Den lilla rödklädda tjejen på bussen skriker högre och högre, ljusare och ljusare.
Alla stirrar tyst på henne och på hennes svettiga pappa som försöker lugna henne
-Men vad är roligt då?
-Tråkiiiit!
- Vad tycker du är roligt att göra då?

Nu slutar hon skrika och bussen pustar ut.

- Gå och bada på simhallen....
-Men det kan vi göra en annan dag!
Tråååååååååkit!

Ungen fortsätter skrika och jag ler för mig själv. Den där lilla tjejen uttrycker ju precis det som säkert alla på bussen känner denna måndagskväll; det är tråkit att åka buss.
Men vi säger inget om det, istället sitter vi bara där, tysta och stela och svenska, utan att klaga och utan att prata.
Så trött är jag på den tystheten, så ofta längtar jag efter lite mer känslor och liv och rörelse. Men den lilla tjejen fick faktiskt min bussresa att bli lite roligare. Tanken på att jag också skulle lägga mig på golvet och skrika om hur tråkit allt känns, var kul att tänka på, men såklart omöjlig att utföra. Istället satt jag där tyst och snällt på mitt säte, med väskan i knät ,för att ge plats åt den fete gubben bredvid mig och tittade på den stackars pappan och hans dotter, precis som alla andra.

Så vill jag kunna säga när jag är gammal, liksom Piaf. Aldrig tänker jag ångra något och ännu värre, ångra något jag inte har gjort, som jag egentligen velat. Om jag bara kunde sluta oroa mig för allt hela tiden...
Hennes film var så vacker och den gav mig nya ideer och lite inspiration, vilket jag behövde.
Men Piaf var också blind som barn och jag kände hur jag såg sämre och sämre under filmens gång och de bokstäver jag försöker läsa blir allt suddigare; som hade jag grus i ögonen...
Jag är tydligen närsynt, så på måndag blir det glasögon för mig; känns mycket märkligt.
Jag är lite rädd, faktiskt, tänk om jag blir helt blind, ögonen känns liksom gamla och trötta. Förstår inte vad som hänt, stackars ögon...!

Just det, fick ännu ett härligt besked från en skola; "du kom tyvärr inte in", vaddå tyvärr, tycker de det?
Nä, tänk om jag kunde få en liten trevlig uppgång istället, tror jag skulle behöva en. Gärna nu, eller imorgon.

Nu säger jag godnatt till mig själv och till er andra, sen kryper jag ner mellan mina ensamma lakan. Ikväll igen

Oui, je regrette quelque chose...

Jag kom inte in, de vill inte ha mig.
En stor klump har satt sig i min hals och vägrar släppa taget.
Jag har gråtit och varit ledsen, ältat hit och dit men de hjälper inte: jag är så fruktansvärt besviken!!! Tänk om de visste hur gärna jag vill gå på deras skola, skulle det hjälpa om de visste? Förmodligen inte.
      Jaha, hur ska jag lösa detta då? Jag kom inte in, fast jag så gärna vill och det finns ju ingenting jag kan göra åt det! Försöker tänka på ödet; att det inte var rätt för mig just nu och sådant, men det hjälper inte heller!
Jag vet att jag skulle passa jättebra där och jag vet att jag skulle kunna lära mig allt det där om snabba nyheter, krokar och ingresser... Varför förstod de inte det?!
      Klumpen försvinner inte, den sitter envist kvar och i den finns lite annat också;är jag verkligen på rätt bana och har jag förmågan att berätta? Tänk om jag bara vore säker.

Känns som dagarna just nu är ett enda långt hattande;
Uppsats som ska skrivas, tankar som ska tänkas, texter som ska skrivas och böcker som ska läsas.
Sen ska man väl ta hand om sig också och kanske röra lite på sig nån gång ibland...
Det orkade jag inte idag, fast jag tänkt det.
Allt hattande har fått mig trött och tanken på att saker som jag hoppats på, inte blev som de borde, gör mig ännu tröttare.

Drömmen just nu vore att helt enkelt dra iväg; till Kina, Amerika eller Indien...
För att få uppleva lite nytt, få nya perspektiv, nya människor och nytt klimat!
Tänk vad lite sol skulle kunna göra, för en frusen person som jag.

Min kropp är spänd som en vajer och på huden syns små knottror.
Jag har varit vaken i flera timmar och klockan är inte ens halv 8. Hjärtat slår fort fort och mina händer skakade lätt när jag försöker dricka min kopp kaffe. Jag är nervös, så otroligt nervös.
      Ska på en slags intagningsdag, där jag ska bli bedömd på alla möjliga sett och det får mig att känna mig illamående. Jag är glad, så glad att jag ska dit och självklart är det spännande, men min stackars kropp tycker tydligen något annat.  Hur som, ikväll vet jag förhoppningsvis hur det gått och jag antar att det värsta som kan hända är att jag svimmar, eller börjar gråta. 
      De ska bedömma mig för att sedan säga ja eller nej och jag antar att min nervositet är befogad, men det spelar liksom ingen roll. Jag gillar den inte, den känns inte riktigt som jag.

Ibland, men inte så ofta, så gråter jag. Igår var det en sådan dag.
All min ilska, ledsenhet, press och stress måste ha samlats inom mig någonstans, för att igår liksom forsa ut, jag kunde inte sluta gråta! Så ovant kändes det och samtidigt så skönt. I tårarna rann en liten del ont ut och det var otroligt jobbigt och läskigt, men säkert också nödvändigt.

Ska försöka sluta vara rädd för tårar och börja låta dem rinna när det behövs.
Kanske är det precis vad jag behöver göra, då och då. Bara för min egen skull.

Tåget tog sig sakta fram i mörkret mellen Stockholm och Uppsala. De flesta resenärerna var unga och berusade, många lite för berusade. Jag hade haft tur, dörrarna stängdes precis efter att jag kommit in.
      Ljudnivån var mycket hög och många hade tagit med sig bästa musiken, vars toner blandades tillsammans med skratt och gråt. Jag gick igenom vagnarna för att försöka hitta en sittplats, men det var helt fullt och jag tvingades kliva över folk som satt sig i gångarna. Trött, obekväm och irriterad över att få stå en timme mitt i natten var jag, när jag tillslut valde att ställa mig bredvid en kille, några år äldre en mig, som varken skrek eller luktade sprit. Där stod vi sen tysta bredvid varandra och väntade på att tåget skulle anlända till Stockholm..
      I gången bakom oss hördes ett gäng ungdomar diskutera allt högre och jag flyttade mig lite närmre den okände. När någon plötsligt ramlade och en tjej skrek till vände jag blicken mot den lilla gruppen av undomar och just då slog en kille en annan kille rätt i ansiktet. Tjejen skrek till igen och jag såg hur blodet började rinna.
-Sluta! Fick jag ur mig, chockad som jag var, samtidigt som jag såg hur samtliga i vagnen stirrade på den blödande.
En äldre kille, jag tror var den enes kompis, drog bort den slagne från platsen och sen blev det tyst. Folk småpratade lite i vagnen ett tag och fortsatte sedan att vänta, vänta på att få komma fram.
      Kvar stod jag; rädd, trött, irriterad , obekväm och upprörd. Upprörd över det blod jag fått se, som säkert inte var det enda denna Valborgsnatt. Trött på det faktum jag redan visste om, att ungdomar använder våld mot varandra så direkt och så brutalt. Rädd för min egen och de andras reaktioner. Vad hade hänt om inte den äldre killen gått emellan och hade de ens hört mitt lilla skrik? Irriterad över att folk verkade så likgiltiga inför det som hänt och över att valborgsfirandet verkar bli lite stökigare för varje år.