fridatankar

Vad jag är så rädd för vill jag inte berätta nu och varför jag är det; ja det vet jag ju inte. Kan bara spekulera... Men mitt sinne känns för tillfället bräckligt, hela jag känner mig bräcklig. Lite som ett sådant där darrande asplöv, som låter så vackert när vinden blåser igenom dem, men som känner rädsla, blandat med oro. Utan att förstå varför.

Hörde för övrigt en höstvind idag, som rasslade i en gren och jag kände en il av höstdoft fladdra förbi. Det gjorde mig lugn; jag har alltid älskat hösten. Trots att sommaren inte alls är slut än så känner jag att jag har börjat längta lite smått efter röda löv, koftor, värmeljus och mysiga höstdejter med mysiga människor.