fridatankar

Jag är en sådan där person som man frågar om saker. Ofta kommer turister och andra fram till mig och frågar efter någon gata eller byggnad, oftast kan jag hjälpa till. Häromdagen var det en sådan dag. Jag satt och väntade på bussen med en nyuppslagen DN och solsken i blick när en liten italiensk familj kommer in i busskuren och börjar flippra med biljettautomaten.

Det verkar inte gå så bra, de får ingen biljett så kvinnan tittar på mig och säger typ, kan du hjälpa tlll? på italienska. Hon ser mycket irriterad ut men självklart hjälper jag till. Det är typ andra gången jag använder SLs automater, men jag trycker in zoner, vuxenpris och försöker samtidigt förklara lite vad jag gör på haltande italienska. Kvinnan ser ännu mer irriterad ut när hon ser priset på 45 kr och hon säger något till sin man som tittar på mig med en arg blick. Jag får lite dåligt samvete, men samtidigt är det ju inte jag som bestämt priserna för bussresor till Drottningholm.

Sen kom nästa problem, det går bara att betala med kort eller mynt, men det verkar de inte förstå. Kvinnan försöker ilsket stoppa in en hundring i facket där man drar kortet. Först när det inte går förstår hon att jag haft rätt. Mannen fiskar tillslut fram ett kort och de får sin biljett. Sen vill de veta när bussen kommer också och jag känner mig mer och mer som någon sorts turistguide. Först när deras buss kommer och de åker iväg kan jag pusta ut. Men min bänk är upptagen av några som sitter där och tittar lite roat åt mitt håll.

Kul att kunna glädja.