fridatankar

Det är nog nyttigt att gå på anställningsintervjuer ibland. I går var jag på en. Det var inget drömjobb och därför var jag inte heller särskilt nervös. Jag tänkte mer att jag skulle gå dit och höra lite om jobbet och se om det kunde vara något för mig. Inte för att jag är bortskämd med jobb, men den här tjänsten verkade ärligt talat lite för "administrativ och icke-skapande" för mig..

Hur som helst, jag kom dit och inne i ett litet rum satt tre personer på rad bakom ett bord. Jag kände mig med ens lite nervös, men satte mig ner och gav dem ett leende. Sedan började projektledaren berätta om tjänsten och det var som jag befarat, mycket administration och inte så mycket annat. Sedan började deras utfrågning och jag kände mig lite som en lögnare när de frågade om jag var beredd att ta ett års paus från reporterrollen och istället jobba för dem, vad som fått mig som journalist att söka tjänsten och så vidare.

Jag tänkte att jag egentligen inte alls vill (eller planerar att) släppa det älskade journalistyrket men att jag är livrädd för att bli arbetslös till hösten och inte ha några pengar alls och inte kunna betala hyran och sedan hamna ja jag vet inte var.... och att det var därför jag sökt tjänsten. Men det sa jag såklart inte. Jag sa att det vore kul med lite förändring typ. Undrar om de trodde mig.

De ska ge mig svar om en vecka. Spännande, men ändå inte. En sak vet jag, jag tycker inte om att vara på andra sidan, att vara den som blir intervjuad.

Smultronen har kommit nu, de lyser stora och röda på den lilla kullen jag går förbi, precis innan Karlbergskanalen. Jag kan nästan känna doften men avgaserna från motorleden tar över. Fantastiskt på ett sätt, att de bara dyker upp sådär, lite sol och lite regn och lite jord. Sedan blir det bär.

På andra sidan kanalen, vid bänkarna utanför den där coola byrån eller vad det är, ligger en man på en bänk. Han ligger alltid där, oavsett om det är morgon, dag eller kväll. Över sitt ansikte har han ett slags tyg, så man ser honom inte direkt. Bara konturerna av en människa är han.

Sådant jag längtar efter:

Att åka ut till skärgården med syskonen och bara ligga på en klippa i solen en hel dag och sedan grilla på altanen och dricka rosé med mycket is.

Att börja jobba på radion på Gotland.

Att någon kunde mejla/ringa och berätta att jag har ett hyfsat spännande reporterjobb till hösten.

Att han, den där snygga, men förmodligen upptagna mannen ska skicka mig ett fint SMS.

Att den där orken och inspirationen jag brukade ha, ska komma tillbaka.

Att jag, åtminstone om några år, har en liten trädgård eller balkong där jag kan odla pumpa och tomat.


Ett växthus skulle jag också önska att jag hade.

Då, om några av dem infriades, tror ni jag vore lycklig då?

Råkade hitta min gamla blogg så här en söndagsafton i juni. Jag dricker Sibyllans koffeinfria kaffe och luktar på mitt doftljus med syréndoft. Yogan har gjort mig trött i kroppen, men lite piggare i huvudet och instruktören var lika söt som alltid när han kom och tryckte ner min rygg, så jag kom lite närmare golvet. Fin söndagstradition á la Frida.

I går var en fin dag, med både tidigt bad, hotelfrukost, vernissage, gratisvin samt fest. Sen var det någon som ringde och ringde och ringde sent sent på natten, när jag ville sova. Jag svarade inte. Så trött jag var i dag, fram till yogan.

Undrar om någon kommer läsa det jag skriver nu, då det ju var cirka ett halvår sedan sist. Då -Kiruna och hemlängtan. Nu - Stockholm och bortalängtan. Varför Frida, varför - är jag aldrig nöjd just där jag är?

Ska försöka ta reda på det.

Jag säger som Viveca Lärn brukade göra i den eminienta serien Saltön: (fast hon säger titta)

Fortsätt gärna läsa.

Första nyårsafton utan fest. Utan klänning, smink, frisyr och champagne. Första nyårsafton som började klockan 05 i en radiostudio och slutade med raggsockor och skönaste tröjan i soffan.

Ernst Kirchsteiger firar också i sina sockor. Ute vräker snön ner, minus 20 grader, annars stilla. Som oftast i den här staden. Det har varit ett bra år, på det hela taget. Och...

Det kommer fler nyårsaftnar.

Gott Nytt År!

...En fantastisk bok som fick mig att ligga kvar och läsa till sent, trots trötthet efter jobbet. Den är så bra att jag vaknade tidigt och kände att jag bara måste fortsätta läsa. Nu har jag kommit till det stadiet att jag inte vill släppa den, vill inte läsa ut de sista tjugo sidorna, för vad finns sen kvar? Sen måste jag gå bort till Faluns stadsbibliotek och försöka hitta en ny bra bok som kan trolbinda mig igen. Ge mig lite flykt från grå himmel, jobbångest, höstångest och den vanliga allmänna oron i mig. Men jag säger som Lea:

Allt är bara bra, tack.

Kan jag konstatera att staden är så olik mitt Stockholm som den bara kan bli. Jag ska rada upp lite exempel, även om det är svårt att beskriva den känsla, den stämning som jag får här i Falun.

Husen är faluröda. (Nästan alla)
Det finns vackert handmålade träskor i nästan varje butik
Människor kör efter företrädelserätten.
Männskor få barn tidigt, varje dag ser jag mammor/pappor med barnvagnar som inte kan vara äldre än 18 år.
Nätterna är öde.
Cyklar kan stå olåsta.
Folk läser DT (Alltså min tidning) DN finns sällan att köpa.
Inte många kommer i tid till jobbet.

Första dagen på jobbet hade jag gått till fel redaktion. Istället för att komma till DT i Ingarvet kom jag till den lilla annonsredaktionen på Engelbrektsgatan. De var vänliga och beskrev vägen, jag gick och gick, det regnade och regnade. Frågde fler människor, kom till Falugruva, frågade igen. När jag nästan gett upp kom en bil åkandes och en man lutade sig ut och sa? "Ska du till DT? En svag känsla av oro drog igenom mig, men jag hoppade in och han körde mig hela vägen till DT. Välommen till Falun, sa han och blinkade. Jag gick in, blöt som en hund och sen började jag jobba.

Hav, stenar och inte så mycket mer.

Ett litet hus på Gotland vore inte så dumt. Sedan jag kom hem från ön känns den här stora staden inte lika rolig längre. Här blir jag orolig, olustig och stressad, det är man inte på Gotland. Inte på samma sätt.
Men nu bor jag här och snart vet jag att jag kommer sakna stan igen. Knappa tre veckor kvar, sedan blir det Falun. Undrar var jag ska bo?

Dagen idag fick mig att tänka på Noaks ark.

Den söta killen med den ännu sötare hundvalpen mötte mig vid Vasaparken. En dag ska jag fråga om jag får klappa, måste bara samla lite mod först. Vid övergångsstället gick en vit tax i koppel, jag visste inte ens att de fanns! Den var fin. Odengatan var kall och en nakenhund huttrade på trottoaren. Efter Falafelkungen på Sveavägen blev det inte så roligt längre, för där på gatan, alldeles under ett träd, låg en halv fågel. Den hade bara en vinge kvar, det såg mycket makabert ut. Turligt nog var den död.

Inne i studion fortsatte djurtemat och vi mixade klart mitt program Barnreportaget sport- om ridning, som kommer att sändas i september. Sen kom datateknikern från våning 3 och om det finns någon som liknar en liten mus så är det han.

På mejlen meddelade redaktören att hon var nöjd och glad med min sälartikel.

Jag funderar på om djuren kanske vill säga mig något.

Idag gick jag runt som en zombie hela dagen. Kände mig mer trött och urlakad än jag gjort på mycket länge. När jag klippte mina program hörde jag knappt vad jag lyssnade till. När en kollega skämtade orkade jag inte skratta. När jag åkte till söder och träfffade två killar som läste in min faktatext glömde jag bort deras namn. Vad händer med mig? Känns lite som jag faller samman snart.

Samtidigt växer tvätthögen och dammhögarna i hörnen. Kylskåpet behöver fyllas på, mitt hår behöver klippas, jag behöver hitta en bostad till i sommar och så behöver jag gå till läkaren, optikern och banken. Men hinner inte.

Är det så här det ska vara så vill inte jag vara med.

Jag har hittat ett riktigt bra yogapass, med en riktigt bra lärare. 75 minuters ganska tuff träning gjorde oss varma och lite svettiga, det syntes tydligt i speglarna. Jag kan tycka att det är jobbigt när lärare lägger sig i mina positioner, men med den här läraren var det annorlunda. Han var tydlig och bestämd men ändå mjuk när han tryckte ner min rygg mot marken. Oj, det där lät nästan som en erotisk novell:) Men jag måste erkänna att det faktiskt pirrade lite.

I need a love life.

Blondinbella är en trevlig person. Det trodde jag inte innan intervjun med henne som blev riktigt bra. Vi pratade om unga tjejer, utseendefixering, Stureplanshets och panikångest. Det verkar som om hon förstått en hel del trots sin unga ålder och otroligt ytliga blogg. Jag kom dit stressad och med småsagor och sportdokumentärer i tankarna, men som vanligt kände jag mig lugnare under intervjun, när jag för bara en timme fick fokusera på någon annan. Jag älskar journalistyrket.

Jag är en sådan där person som man frågar om saker. Ofta kommer turister och andra fram till mig och frågar efter någon gata eller byggnad, oftast kan jag hjälpa till. Häromdagen var det en sådan dag. Jag satt och väntade på bussen med en nyuppslagen DN och solsken i blick när en liten italiensk familj kommer in i busskuren och börjar flippra med biljettautomaten.

Det verkar inte gå så bra, de får ingen biljett så kvinnan tittar på mig och säger typ, kan du hjälpa tlll? på italienska. Hon ser mycket irriterad ut men självklart hjälper jag till. Det är typ andra gången jag använder SLs automater, men jag trycker in zoner, vuxenpris och försöker samtidigt förklara lite vad jag gör på haltande italienska. Kvinnan ser ännu mer irriterad ut när hon ser priset på 45 kr och hon säger något till sin man som tittar på mig med en arg blick. Jag får lite dåligt samvete, men samtidigt är det ju inte jag som bestämt priserna för bussresor till Drottningholm.

Sen kom nästa problem, det går bara att betala med kort eller mynt, men det verkar de inte förstå. Kvinnan försöker ilsket stoppa in en hundring i facket där man drar kortet. Först när det inte går förstår hon att jag haft rätt. Mannen fiskar tillslut fram ett kort och de får sin biljett. Sen vill de veta när bussen kommer också och jag känner mig mer och mer som någon sorts turistguide. Först när deras buss kommer och de åker iväg kan jag pusta ut. Men min bänk är upptagen av några som sitter där och tittar lite roat åt mitt håll.

Kul att kunna glädja.

Ett stänk batterisyra råkade hamna på min kind idag. Marrantzens batterier började läcka och självklart var jag där och petade. Sen petade jag mig i ansiktet och fick syra på mig. Det gjorde ont, nu är jag röd-are. "Blaska på med lite vatten bara" sa en producent, så det gjorde jag. Aj.

I lunchrummet talades det kris. Jobbkris. "Ni journalister som är klara nu har ju en maximal otur, det kan inte bli värre", var det någon som sa. Aj, det gjorde ont att höra.

Vi var tre inne i L2 idag, från 9 till 6 satt vi. En mixande, en hummande och så jag. Solen strilade in genom persiennerna och lös på mixerbordet, bandsalladen och de använda kaffekopparna.
Det var fint på något sätt.